Onsdag idag, sista arbetande dagen i Sverige på ett halvår. Sverige, hemma, familjen. Det börjar sakta sjunka in att jag ska vara borta från det här i 6 hela månader. Det började redan i måndags. Det är en sinnessjuk tanke att man inte ska se folk som man ser nästan varje dag, på ett halvår, vissa tom. längre. Jag tror att det kan bli ganska tufft i början, just nu oroar jag mig varannan minut över det hela. Tvekar aldrig, oroar mig mest. Typ "tänk så skulle nåt hända någon" eller liknande.
Men det finns fortfarande ingenting som kan få mig att inte le som en dåre när jag tänker på allt vi kommer att göra. Galet!