Just nu sitter jag med en skål daimglass, och det är jättegott.
Idag har vart en relativt bra dag, känns skönt. Dessutom stoppade Marianne, min chef, mig precis innan jag slutade och sa att de gärna vill ha mig där nästa termin också (vilket jag antog, men det är ändå skönt att få höra det). Och då ska jag bli timanställd och slipper jobbiga listor. Så det var ju bra.
Nu ska jag bara käka klart min glass sen ska jag bre några mackor och kolla lite på tv för att sedan ta bussen till posten. Ska hinna med att träna på det där "superviktiga" kodningsgrejset som man måste kunna. Tar med en Elle till rasterna så jag slipper prata med de tjocka truckkillarna. :P

När du kom hem sist kunde jag inte sluta titta på dig. Från första stunden, när du kom gående från er, till stunden vi låg i min säng. Hela vägen upp till vår dörr, när du kommenterade fiskarna på innergården, när vi gick i trappan och när du tog av dig din jacka, tittade jag på dig. Och ändå kan jag inte få en korrekt bild av dig i mitt huvud just nu. Jag har en vid min säng, en bild på dig alltså, men den är inte du, jag vill ha dig. Fast igårkväll när jag tittade på bilden på nattduksbordet pirrade det i min mage. För första gången på länge pirrade det när jag tänkte på dig. Även om det är svårt ibland, och även om vi har en lång väg att gå innan det blir som förut, så känner jag dig. Jag vet vem du är, jag vet när du vill och inte vill. Jag ser det på dig. Och just nu känns det så himla skönt att kunna se dig i ögonen och veta att vi tänker samma sak.
Jag älskar dig babe.

"Emma", jag saknar dig...

Vilken jävla vecka det har vart.
Helt sjukt busy, and on top of that har ju Rasmus vart hemma (vilket iofs är nåt extremt bra) och vårt förhållande går då ganska mkt ut på att ta igen förlorad tid, dvs, att all ledig tid jag har är jag med honom. Och det resulterar i sin tur att jag inte får någon tid att ta itu med lugnet, sömnen och den där förbaskade huvudvärken som ipren har hjälp mig med hela veckan. Imorse stack han dock, soldaten, och då sprängdes mitt huvud. Ganska bokstavligen känns det just nu som att jag har en stor betongskiva som ligger ovanpå mitt huvud och jag kallsvettas lite också. Med andra ord; min kropp säger ifrån, jag mår inte bra. Fast grejen är den, att hur dåligt min kropp mår, eller hur mkt det än var på jobb denna veckan (fick föresten jobb på posten också) så mår jag, alltså jaget, Ulrika, bra. Jag trivs himla bra med min tillvaro och jag trivs himla bra med den tanken. Jag har trygghet i mitt liv, och jag har äntligen börjat få in rutiner, och jag gillar det. Pengarna kommer in någonstans där i mellan och det är bara ett plus. Vad jag sen gör med dem, vart jag sen åker eller med vem jag sen åker ligger fortfarande och puttrar i botten av en kopp med kaffesump. Och jag trivs med det med.
Tack för att ni finns mina vänner, ta åt er, även om det är mång jag inte sett eller pratat med på länge, så har jag alltid er i tankarna. :*

Just nu sitter jag i min säng ganska halvnaken, med datorn i knät och laddar ner Grey's Anatomy, Heroes och Private Practice. Det känns spännande, exotiskt och himla kriminellt, men åh så bra det är sen när man kollar på det, love it. Idag skulle jag gå in på On Off och köpa en sån där sladd som man kopplar från datorn till tvn så att man kan kolla på det man laddat ner på tvn istället, men killen på On Off var lagom tappad. Sådär 21 år, blev röd i huvudet när han inte hittade kabeln på en sekund, fumlade lite, skrattade nervöst och gick sedan mumlande iväg till en annan kille och frågade honom. Och sen hade de ingen... för jag kunde inte säga vad jag hade för uttag i min tv, palla veta sånt? Klydd. Så nu lät jag pappa fixa det.

Detta kommer nog bli en välbehövs kurhelg ala lugn. Men ni får gärna höra av er ändå, om jag inte gör det först, I miss you.

Jag vill ha nya knästrumpor, en bagel,
choklad och att nån ska städa toaletten
för mig. Men mest av allt vill jag nog ha
min man här bredvid i mitt knä...
Jag vet att jag inte ska tänka på det,
det är aldrig bra, men ibland kan jag inte
hjälpa det. Du betyder så himla mkt babe.

Just nu försöker jag bättra på min mognad och min långsinthet... Det går faktiskt rätt bra. Det hjälper sjukt mkt när man jobbar med människor som är helt underbara.

Igår såg jag The last kiss med J.D från Scrubs.
Den var väl sådär. Inte för att den var dålig egentligen, mest för att jag hade ställt in mig på att se en enkel romantisk komedi, vilket den inte riktigt visade sig vara. Den blev rätt konstig. Jag hatar när det blir så. Speciellt eftersom jag oftast blir så påverkad rent mood-mässigt av filmer. Så jag kände mig alldeles konstig efteråt. Det har dessutom hänt tre gånger nu, på bara en kort tid. Först "Closer" med Jude Law och Julia Roberts, sen nån som jag verkligen inte kommer ihåg just nu, och nu sist den med J.D.
Tacka vet jag härliga romantiska komedier som Nothing Hill och The Holliday.

The leaving part is always the worst...

Idag cyklade jag till skolan med ett ben.

Nu sitter jag och väntar på att klockan än en gång ska slå 14.30, då börjar personalkonferensen och jag kan ta mig en kopp choklad och lite smått och gott. Sen är det pilates som vanligt, fast jag har inte bestämt mig om jag ska gå eller ej. Det är nämligen så att min man sitter där hemma (förmodligen) och spelar wow just nu, och sen imorgon är han borta. Då tar armen honom igen. (Jävla pittar är vad de är!)
Rasmus kom hem i fredags, och så har han vart hemma sen dess, vilket har vart sjukt skönt. Jag har verkligen, veeerkligen, behövt vårt vardagsmys och den där sköna känslan: "Hej, ska jag komma till dig nu? Okej, bra, då går jag nu" - och så är man där efter bara två minuter. Men from. kl 21 ikväll så är det slut med det, får då går tåget. Sen ser jag inte hans kalufs förrän om 10 dagar. För mitt däremellan så åker vi till huvudstaden. Jag, Malin, Sofia och Märta ska hälsa på kungen och Marie (nej, de är inte ett par). Det ska bli fruktansvärt skoj, och nödvändigt! Denna helgen blir det nog bara film och jobb, förhoppningsvis. Jag kanske klämmer in Amandas fest på lördag, men bara kanske, beror på hur länge jag jobbar.
Oj, nu måste jag kila och ta min kopp! Tjofräs!

Idag åt jag en negerbulle.

Tänk att en så liten bakelse kan skapa så många minnen. Det var som att sitta i cefeterian på Sunsbro all over again.

Det fattades bara gänget, Sara, Helena, Madde, brudarna på peppar, Stina, alla killar och några 89or. Det var inte så länge sen ändå.

Jag säger bara; cafeterian, musiken, Johan Norden, Linda Abrahamsson, Saras och mina bråk, Helenas och mina snuskigheter, crazygirl1, Sara hjärta Ola, Sara hjärta Julle, Helena och Bruhner, Frida och Krona, nån med nån på toaletten, matsalen, "På-pumpen"-Rolf, avslutningarna (avslutningarna var helt sjukt balla!), profilen, att få stå i cafeterian, salaxa, balen, snöbollskrigen, sollapande på skolgården, AGNETA och aaallt annat! Herre gud! Minns ni?

Nu har jag också haft lite lov. Det bestod utav två studiedagar, dvs. betalda lekdagar med jobb, falafel, lite bankärenden, en beställd Sthlmsresa, övningskörning, tandläkarbesök, Stå upp! på svt med la familia, Östra Grevie Folkhögskola och tryck på handdukar, jobb, Rasmus, falafel, jobb, Rasmus, lite jobb och Rasmus.

I lördags när jag jobbade var det gåsamiddag. Och det mina vänner var det äckligaste jag har vart med om på länge! Äckligt gåsafett överallt, på allting. Det låg som en hinna på allt, på golvet, på knappar, på kläder - på ALLT! Dessutom gjorde det inte saken bättre att det var Vellinges företagaförening som hade tillställningen. En massa feta, smårika och sjukt snåla människor som slickar på ben och sörplar svartsoppa*. Nej, tacka vet jag mina grönsaksbiffar!
Det var verkligen äckligt...

*Svartsoppa är ungefär som blodkorv, fast i lösform. Det serveras med små bitar som ser ut som svampar, men är i själva verket gjorda på muskel- och hjärtröra.
Mysigt va?

Dagens person:
Stina Pernilla Gärdsell

Min vän. Finns det någon människa jag beundrar så är det Stina. Hon har en sån där outtröttlig styrka och livsglädje, och den där förmågan att bara säga "nu kör vi" och verkligen göra det! Till och med under tider och stunder då hon själv tyckt att hon är svag ser man hur stark hon är, för hon kommer alltid upp igen, starkare. Hon har alltid tusen bollar i luften, men tar sig alltid tid att lyssna på en vän, man är alltid välkommen. Det känns så skönt att veta att jag har dig