Uh, nu mår jag illa, riktigt illa. Vet inte än som det beror på den pizzan jag nyss åt eller om det har med vissa yttre grejer som precis poppade upp ofrivilligt framför mina ögon. Kan tänkas vara en dålig kombination av de båda. Jag förstår inte varför jag fortfarande låter detta påverka mig så himla mkt. Jag vet ju ingenting längre, ingenting vet jag, ingenting ser jag, jag håller nästan för ögonen nu mera. Vill inte se, vill inte veta.

Jag har kommit fram till den smått tråkiga slutsatsen att jag inte vill vara kvar här längre, Malmö. Jag har inget kvar att hämta, inget kvar att varken ta eller ge. Tiden som går nu är, jag vill egentligen inte uttala det för då blir det ännu mer verkligt, onödig. Jag räknar bara ner till dagen D och den är så jäkla långt bort att jag mår illa av det med. Därför har jag, vill egentligen inte ropa hej innan bäcken, börjat fundera på att besöka min kära vän i Amerikat. Det känns som att jag behöver lite stöd, lite andra tankar och annat att räkna ner till. 48 dagar... jag döööör!