Jag är inte lika skör just nu som jag var för ett tag sen. Det brister inte lika ofta. Jag vet inte vad det beror på egentligen, tror att jag blivit lite säkrare, att tanken på att även om jag inte vet vad som händer så vet jag att det kommer att hända kanske gör mig säkrare. Jag brister inte lika ofta.
Det är rätt sjukt att jag, så ung, ska behöva ta ett så stort beslut. Tre år, det betyder något, men tre år, helt sjukt konstiga tre år. Tre år, jag får magknip bara jag tänker på det. Du är mitt allt och egentligen vet jag att jag klarar mig utan dig. Det låter hemskt men är förmodligen bara väldigt realitsikt. Fast samtidigt, nej, jag vill inte. Jag vill slänga in handduken. Var kommer du vara alla de där kvällarna när jag behöver dig? På andra sidan jorden? Det räcker inte. Åh, jag är aaalldeles för ung för detta. Det är så sjukt. Jag vill inte leva med dig men aldrig utan dig. Aldrig utan dig. Aldrig. Utan. Dig. Fan.
Men jag brister inte lika ofta nu för tiden. Jag är för ung för sånt. Låter tiden avgöra besluten och forma vårt öde.