När du kom hem sist kunde jag inte sluta titta på dig. Från första stunden, när du kom gående från er, till stunden vi låg i min säng. Hela vägen upp till vår dörr, när du kommenterade fiskarna på innergården, när vi gick i trappan och när du tog av dig din jacka, tittade jag på dig. Och ändå kan jag inte få en korrekt bild av dig i mitt huvud just nu. Jag har en vid min säng, en bild på dig alltså, men den är inte du, jag vill ha dig. Fast igårkväll när jag tittade på bilden på nattduksbordet pirrade det i min mage. För första gången på länge pirrade det när jag tänkte på dig. Även om det är svårt ibland, och även om vi har en lång väg att gå innan det blir som förut, så känner jag dig. Jag vet vem du är, jag vet när du vill och inte vill. Jag ser det på dig. Och just nu känns det så himla skönt att kunna se dig i ögonen och veta att vi tänker samma sak.
Jag älskar dig babe.