My Best friend
Idag kom jag på en sak. Jag har inte träffat Ebba på hela helgen... och vi kommer nog inte träffas så mkt mer sen heller. Hon gör sina jordgubbar och jag gör skogen. Vafan. Det känns helt hemskt att jag inte ska få träffa henne lika mkt som innan. Hon betyder ju allt.
Jag minns första dagen på gymnasiet när vi satt i aulan och blev uppropade (jag hade den där ljusblåa munktröjan med sidenkapuschong från bikbok), hur vi gick upp för trappan och satt i klassrummet. Jag tyckte att tjejen med orange svea-tröja såg schysst ut. Jag minns första gången vi pratade, det var när jag gick och nynnande på OC-slingan så sjöng hon med, och vi började prata om hur bra programmet var. Jag minns första gången jag fick sms av henne, hon var så söt och frågade om jag skulle skaffa mig en miniräknare för "matteläraren sa ju att vi behövde det". Jag minns hur vi var sjukt oskiljaktiga och hur hon var här hemma alltid. Jag minns Sälen. Våra sjukt långa telefonsamtal som aldrig tar slut, vare sig vi vill det eller inte.
Fan, det är sjukt hemskt att vi inte kommer ses varje dag längre... Jag kommer sakna den bruden så jäkla mkt. Det finns ingen som förstår mig som hon gör. Hon vet precis vad jag behöver, precis vad jag menar och precis vad jag vill. Jag tror aldrig det kommer finnas någon som känner mig lika bra som hon gör. Hon får mig alltid att skratta.
Det är helt omöjligt att inte älskar henne.


Ebba Tham, detta låter hur lame som helst, men jag vill uppleva så mycket mer med dig. Voulez vou Japan?