Nu ska jag vara helt ärlig; min bästa kompis är borta. Inte "en av mina bästa", utan den bästa, den enda. Ibland känns det, ibland känns det mer. Känns så sjukt bra att du, den finaste människan som finns, får uppleva så mkt häftigt och bra och jag är, än en gång, stolt över dig. Jag vet att detta är vad du vill (vem hade inte velat det?) och du förtjänar det. Men det är inte utan ett "men", jag saknar dig. Det är ensamt utan sin bästa vän.
Jag låter livet flyta på och räknar dagarna, förhoppningsvis räknas de senare också ner till dig. ^^