It must be beautiful there.

(Ibland tänker jag mig bort, men jag minns inte riktigt, vet inte om det egentligen var som jag minns, eller som jag minns det ungefär. Förmodligen var det inte det. Förmodligen var det något annat, som man med andra ögon skulle minnas helt annorlunda. Jag undrar egentligen om det är tänt vissa kvällar? Fast egentligen vet jag att minnet gör detsamma, för jag kan inte längre. Det går inte och det är jag helt nöjd med. Faktum är att jag är redo nu, redo för något annat. Och det känns skönt.)

Femtiotvå dagar kvar nu (man ska uttala det som Filippa Bark) och jag är helt lyrisk. Det kommer bli asbra, allt som stavas annorlunda och förändring kommer bli svinbra. Jag chillar medan tiden går, och hoppas stilla att den ska gå fortare.