Tre dagar på Öland. Det var inte fint väder men trevligt folk.

Det är märkligt hur man ändrar sig, hur man ändrar uppfattning om folk och saker. Idag infinner sig en viss saknad inom mig. Den rödhåringe är ju inte längre så nära till hands, inte alls faktiskt. Förmodligen nödvändigt men det smärtar ändå ibland. Jag antar att nedräkningen börjar nu, 2 november, det är det jag får se fram emot.
Känner mig ensam utan min Mört, jag vet att du har svinball med allt nytt och stort. Jag är stolt över dig! Jag vill ha tillbaka solen, då känns allt mindre dystert...
Vi satt i uterummet, halv storm ute inkl. regn och killarna spelade gitarr. Markus spelade sin låt som jag är fullkomligt förälskad i: