Fyller snart tjugo, känner mig som ett litet barn. Jag är definitivt inte vuxen. Hur ska jag klara allt det där jobbiga? Allt det där som man aldrig tänker på att vuxna gör eller måste göra, måste utstå, måste uthärda och finna sig i? Hur ska jag klara det när jag inte ens klarar detta?
Jag känner mig ensam. Jag är själv nu. Det är långt till sol och värme, långt till den sidan... Jag är inte vuxen. Jag klarar mig inte själv.
Det står en påse här, en påse som egentligen inte betyder något alls, men jag törs inte göra något med den och jag kan inte slänga den. Det är bara en påse, ingenting. Det finns ett sparat meddelande i utkorgen, ett som inte skickas. Det är svårt, jag klarar mig inte själv...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
du är inte ensam. Du har alltid mig, även om vi har atlanten emellan oss .. just pick up the phone (/installera skype). Jag är din, om du är min! Min säng är stor, du är alltid välkommen. Min negerbulle (rasmus skulle börja tjata!) När jag är lite nere tänker jag på våra dagar i sthlm, de var bra. Du är bra. Min ullis. ditt hjärta
Skicka en kommentar