Jag skulle egentligen ut ikväll, var det tänkt. Men redan när jag åkte hem från Sofia igårkväll kände jag mig väldigt otaggad. Och idag var det inte mkt mer pepp. Så jag bestämde mig för att ta över Pernillas pass på serveringen och skippa allt vad heter planer, planering och alkohol (det bör ju dock tilläggas att jag har 197kr på mitt konto tills den siste september och därmed inte ens har råd att gå ut). Det känns rätt skönt faktiskt. Jobbade från halv fem till ett, det blir pengar. Och när jag tog bussen hem så lyssnade jag på ett av mina sommarprogram, med Filippa Reinfeldt. Hon var faktiskt väldigt bekväm att lyssna på och det var intressant. Hon berättade om sin barndom, politik och Fredde. Men när hon berättade hur hemskt hennes liv blev när hennes syster dog brast det för mig. Där, ungefär vid hållplatsen Hököpinge, kröp det fram små ofrivilliga tårar ur mina överfyllda ögon. Jag kunde inte låta bli det. Jag hatar när människor dör. Att de ska dö. Tänk om min syster skulle dö medan jag fortfarande var i livet? Hemska tanke. Alldeles för hemsk. Och då kommer de där andra tankarna, de oroliga tankarna som man har om folk man verkligen, verkligen, tycker om; vad gör hon nu? Är hon försiktig? Tänk så händer nåt ikväll! Då kröp de flera. För då kom jag på hur länge jag ska vara ifrån henne, och många andra också. Hur länge jag ska oroa mig, på andra sidan jorden. Hon gör så mkt nu, vill så mkt, ska vara där för alla. Jag vill ju så gärna vara där för dig med syster. Vad det än är så kan du komma, det vet du.

Så, slut på tårarna för ikväll och slut på tankar om eventuella samtal, för ikväll. Ibland tänker jag för mkt, då är det skönt med en flicka från Slottsstaden som kan punktera mina onödiga tankar.