Onsdag 11 juni 2008,
första dagen det regnar på över två veckor och idag var det skolavslutning. Dvs. Parkskolans skolavslutning, med andra ord inte vilken skola som helst. Jag älskar den, jag älskar er! Jag tror aldrig att jag har sett så många gråtande ansikten på en och samma plats, förutom min farbrors begravning men det var lite sorgligare. Men det är just det som är grejen - det är sorgligt. Jag kan inte minnas att jag någonsin gråtit på en skolavslutning, jag grät nog inte ens på min egen student. Det har ju alltid betytt lov med skolavslutning. Det är det som är det fina i det sorgliga med de gråtande ansiktena i korridoren, det är inte riktigt säkert att de vill ha lov. "Sommarlooooov!" skrek vi och drog till Köpenhamn och blev fulla. På Park kramar man alla, försöker stanna så länge man kan (iaf tills ens transport kommit) och gråter en skvätt för alla man inte kommer träffa i sommar. Men mest gråter de nog för att skolan verkligen är deras andra hem, hela skolan är som en familj. En väldigt stor familj, en väldigt ödmjuk och accepterande familj som jag idag också grät en skvätt för för att jag ska lämna (dessutom var det så fint när rektorn pratade om dagssländan och Cassandra inte kunde sluta lipa). Jag kan inte riktigt fatta att det finns så underbara människor. Jag kommer sakna det extremt mkt! Vilket år! Och han vi kallar för Mario här sa det så fint idag "det är en stor grej att sluta skolan", och ja Mario, det är det verkligen. För ni har vart en väldigt stor del av min vardag, ni har ju vart den i princip. Så tack, alla! Ni har fått mig att tänka, det är värdefullt.

SOMMARLOOOOOOOOV!!!