Jag vet inte vad det är egentligen, men det är något speciellt med vissa umgängen, vissa personer. Det är som en energikick ungefär. Det är märkligt hur väl man kan trivas i vissas närvaro. Hur mkt det betyder för en och hur mkt man egentligen behöver det. Jag tror jag behöver det för att kunna behålla mig själv, för att vara mig själv behöver jag vissa vänner. Och det känns oerhört lättande att ha kommit underfund med det. Även om jag ända sedan åttonde klass började solla vänner så är det nog först nu som jag inser vilka vänner som gör mig till mig själv bäst, även om de andra också är bra vänner så finns det den här andra demensionen som helt enkelt inget går att förklara bättre än så. Jag känner mig sjukt lycklig som har dem. Då är jag jag. Då är jag Crazy (den jag egentligen vill vara).
God natt Yllingar.