Just nu sitter jag och mumsar bubbelmarabou och myser lite. Denna helgen har nog vart den kortaste i historien. Rasmus kom hem i fredags, äntligen. Men dess värre drog han för en stund sen igen. Nu är han borta i två veckor. Jag har egentligen ingen lust att bli ledsen i ögat, men fan alltså. Oftast när jag berättar för folk som inte redan vet det att han ligger inne så säger de alltid efter ett tag "fast det är väl skönt, så hinner ni sakna varandra." Dem vill jag bara slå i magen och sticka ut ögonen på. (!) Vem fan vill vara ifrån den man älskar för att kunna sakna honom/henne?