Alltså kvällen igår var heeelt sjuk.
Som ni säkert vet så tog jag tåget upp till Per Gessles stad. Där stod en glad ung man och hälsade mig välkommen. När vi kört till regementet fick jag träffa resten av the crew. En märklig blandning killar i militärgröna kläder. Vi fick sitta i vaktrummet, ett rum med spegelglas så att ingen ser in. Där skulle vi bli varnade om överhuvudet kom. Och det gjorde han.
Efter att vi suttit med grabbarna grus i vakten ett tag och snackat skit ringde det - ÖH var på väg. Mitt hjärta kunde verkligen inte ha slått fortare, jag har aldrig vart så rädd i hela mitt liv. Jag hade ingen aning om vad som kunde hända om någon kom på att jag var där och jag ville inte gärna ta reda på det heller. Såklart hade killarna en plan för denna eventuella situation. Jag och Rasmus skulle gå och gömma oss i duschrummet, där skulle han aldrig leta efter någon. Så vi gjorde det. Jag satt på golvet i fosterställning och bokstavligen bad till Gud (tack föresten) att ingen skulle hitta mig. Jag var så rädd att jag skakade. Egentligen vet jag inte riktigt varför, men hela situationen var oerhört läskig.
Plötsligt knackar det på dörren, mitt hjärta stanna, "ÖH säger att han ska stanna här hela natten." Säger en kille genom dörren. Då trodde jag det var kört. Vad skulle vi göra nu? Skulle jag gömma mig i duschen hela natten. Jag kunde inte fatta vad jag hade gett mig in i. Rasmus (min modige man) beslutade sig för att gå ut och kolla läget och när han kom tillbaka hade ÖH gått. Nu kunde jag andas ut, lite iaf. En självsäker, fast ändå lite orolig, Rasmus tog mig i handen och sade att vi skulle till en annan byggnad, han och jag, där vi skulle sova för natten. Jag trodde jag skulle dö, igen. Inte ska vi väl gå ut på gården? Ut där alla kan se oss? Jag ville bara stanna i duschen. Men såklart gjorde vi inte det. Vi spåsprang över grusgården till det andra huset. Eftersom typ 95% av alla på regementet firade nyår någon annanstans var det helt tomt i det huset, vilken självklart var bra, men ännu läskigare. Jag hoppade till av varenda ljud jag hörde. Vilket vad ganska svårt att urskilja för nu hade de börjat smälla rejält där ute. Klockan var några minuter i tolv när Rasmus öppnade de stora fönsterna så att vi kunde kolla på fyrverkerierna. Det smällde alldeles extremt mkt där nere. Ni förstår regementet ligger liksom på ett "berg" så när man kollar ner på centrum så ser det ut som en liten dal och det gjorde att raketerna såg ut som små smarties som sprängdes i små små bitar. Det var mkt, och väldigt fint, men jag minns egentligen inte så mkt, hela jag var på helspänn. Det enda jag egentligen minns är att Rasmus stod bakom mig och höll om mig (och det är det enda som betyder något).
När vi stått där en stund bestämde vi oss för att gå och lägga oss i ett annat rum (som man kunde låsa, inte för att jag inte fortfarande var svinrädd). Jag hade haft med mig en flaska champagne som vi smällde och där satt vi, han och jag, på nyårsafton och drack champagne och pratade, jättelänge, sådär mkt och bra som vi gjorde innan. Och jag mådde som en prinsessa. Det var verkligen höjdpunkten på hela kvällen. Det var ju det enda jag ville egentligen, att få vara med dig på nyårsafton.
När vi sovit en stund och vaknat ett flertal gånger pga den obefintliga temperaturen bestämde vi oss för att byta rum och lägga oss i 90-sängen (jag misstänker starkt att det var en 60-säng, finns de fortfarande?) Det var iaf lite varmare i detta rummet, så lite sömn fick vi. Men eftersom det hann bli sent innan vi somnade första gången hann vi inte sova så mkt när alarmet gick på min mobil 07.28. På med mer kläder (det var omöjligt att sova utan kläder) och iväg igen. Fast denna gången kände jag mig lite mer säker när vi smög över grusgården i morgonmörkret. Jag fick en vägbeskrivning och en avskedskyss och sen gick jag med raska steg nerför kulllen. Destination tågcentralen. Lättare sagt än gjort, mitt lokalsinne, ni vet. Jag var vilse efter första beskrivning och bestämde mig för att gå min egen väg. Vilket inte heller var nån vidare bra ide. Så jag bestämde mig för att stoppa första bil jag såg och fråga om vägen.
En mörk jeep stannade "Hej, åt vilket håll ligger stationen?" Killen i bilen pekade frammåt men erbjöd sedan att köra mig dit, han skulle ändå ditåt. Första instinkten - aldrig i livet. Andra instinkten - han ser lite gay ut. Tredje - då är han okej. Så jag hoppade in, lite chockad över mitt beslut och började nervöst pladdra. Det visade sig att när jag berättade att jag hade vart med min pojkvän som ligger i lumpen här så hade han gjort detsamma. Världen är bra liten va. Killen var iaf jätteschysst och jag blir glad i själen när jag vet att det finns såna människor. Han släppte av mig precis vid stationen och jag tackade artigt för skjutsen. Sen gick jag in på Grand Hotel (klockan är fortfarande inte mer än 08.05) och beställde frukost. Och det kunde inte ha blivit ett bättre avslut på mitt galna äventyr - en tvåtimmarshotellfrukost i lugn och ro.
Lätt den sjukaste nyårsafton i mitt liv.
Jag kan inte fatta vilken bra pojkvän jag har. Det är helt sjukt hur mkt du riskerade igår babe, för min skull. Förlåt för att jag är så tjatig ibland, det hade bara känts så skumt att inte fira nyår med dig...