Jag mår skitbra för tillfället. Riktigt bra. Jag misstänker att det beror på följande saker:

• Jag och min långe man har haft en helt underbar vecka och jag tror att jag är lite nykär. ^^
• Att jag har världens bästa jobb, arbetskamrater och elever.
• Att jag köpt alla julklappar (inkl. några till mig själv) och ska mysa och slå in klappar nu.
• Att julen är här! Jag har så sjukt mkt julstämning alltså.

Jag har ju inte skrivit på jättelänge. Och jag som brukar bli sur när Marie inte skriver. Förlåt.
Dessa sista veckorna har gått så himla fort. Men äntligen är det jul. På Parkskolan har vi hunnit med världens finaste luciatåg också. Jag måste ge er en inre bild(och det är inte meningen att ni ska skratta, utan bli rörda - jag började fan gråta!) :
Tänk er att det börjar med att det kommer inrullande en tomteklädd kille i permobil, efter kommer en tärna, också i permobil. De kör lite skakigt och kör nästan in i det stora paketet som ligger på golvet, och det går ett oroligt "oooh" genom publiken. Men pakethögen klarar sig. Efter kommer resten av tåget, det gående, med söta tjejer som tärnor, coola killar och tjejer som pepparkaksgubbar, de roliga och spontana gänget som tomtenissar, stjärngossarna med för korta nattlinnen och struten på sned och sist och minst Lucian, överlycklig och jätteröd i ansiktet. Hon skrattade genom hela första sången, och alla skrattade med.
Efter några sånger där vissa, inga namn nämnda, hörs mer än andra (stämmor finns inte på parkskolan, med att sjunga olika är en självklarhet eftersom alla är så himla olika redan :D ), tänder en lärare ett av tärnornas ljus och hon vänder sig till nästa tärna som tänder på henne ljus osv. Då stiger en modig tjej fram och tecknar med till "Låt mig få tända ett ljus", det är ungefär här jag lipar för andra gången. Det är så himla fint, och så himla mycket Parkskolan.
Sedan tar någon av stjärngossarna den enda kvinnliga stjängossen i handen och viskar i hennes öra. På given ton från pianot och musikläraren Claes börjar hon sjunga. Jag minns inte ens vad hon sjöng, jag bara grät, det var så himla vackert, hon sjunger så himla fint. Stjärngumman själv är så himla karismatisk, hon är nämligen blind, och vill alltid att folk ska hålla henne i handen så att hon inte är ensam. Att en av skolans coolaste killar sedan stod där och höll henne i handen medan hon sjöng, halvt vänd mot publiken (inte ser väl hon hur hon står), är ännu mer Parkskolan. När hon sjungit färdigt sa hon "Duktigt!" till sig själv. Då kunde äntligen publiken andas ut efter det vackra ögonblicket då alla höll andan för att höra hennes röst och hela salen skrattade.
De söta tomtenissarna satt på golvet precis framför mig och hördes mest under "Tipp tapp". Den sötaste av dem alla var en mörk kille från Hvilan (en annan del av Park). Han slutade aldrig le. Hans mörka ansikte och vita tänder matchade den lurvigt röda luvan så förvånandsvärt bra att jag ville ha honom som motiv på alla mina julkort!
När tåget sedan gick ut, någerlunda helt (en tjej som också sitter i permobil stoppade halva tåget eftersom hon vägrade köra ut och alla fick gå runt henne!), fick de storslagna applåder och lucian blev rödare än röd.
Jag älskar Parkskolan.