Jag blir förbannad på livet rätt ofta nu för tiden. Men egentligen är jag inte det. Eller jag bara tror att jag är det. För egentligen borde jag inse vissa saker som faktiskt är sanna. Dessutom klagar jag för mkt. Dessutom är jag nog inte så ful som jag känner mig. Dessutom så vet jag om det. Jag tycker inte om killar med otränade kroppar där det hänger saker, det kan jag inte hjälpa. Jag tycker inte om att motionera, det kan jag inte hjälpa. Jag är inte en hycklare, det kan du vara själv. Jag är kreativ, det vet jag. Jag är utåtgående, social och glad, det vet jag också. Min framtid kommer bli svinbra, det vet vi alla. Jag vill egentligen inte veta vad jag vill bli nu. Jag vill egentligen inte börja plugga på historian just nu. Men jag kommer göra det ändå. För jag kan inte bara sitta och titta på när/om mitt liv faller. Vilket det naturligtvis inte kommer att göra, eftersom jag aldrig skulle tillåta det. Jag är inte så bra på att syna texter. Kanske mest för att jag inte är så bra på att läsa överhuvudtaget om jag inte gillar det jag läser. Jag tycker om att bli tillfredställd, och det är jag inte ensam om. Jag tänker inte ljuga för mig själv, jag gillar hur jag ser ut ibland. Jag tänker inte ljuga för mig själv, jag har också dåliga dagar. Ibland ser jag folk som är så fruktansvärt snygga, då blir jag arg, men mest avundsjuk, jag tänker inte ljuga för mig själv. När jag blir stor vill jag bli världsvan, och rik, jag tänker inte ljuga för mig själv. På sommaren är livet mycket lättare, men jag klarar vintern med, för jag måste. Jag blir arg rätt ofta nu för tiden, men det beror mest på att jag blir arg rätt ofta, inte på nåt speciellt. Men jag har bestämt mig för att jag ska bli glad rätt mkt oftare.
Confessions on the dancefloor?